Kaninerna
Tim Först hade Alida en kanin som hette Putte. Sorgligt nog så dog han, natten till Alidas 10-årsdag. Förtvivlan var stor, och vi var inte säkra på om vi skulle ha en ny kanin, åtminstone inte direkt. Men så småningom kanske… Varför inte två kaninsystrar, för honor kan man ha tillsammans har vi hört. Bara de inte vara lika Putte, utan någon helt annan färg och upprättstående öron. Men så fick vi höra att en tjej några hus bort på landet hade kaninungar till salu, och vi kunde ju alltid gå dit och titta på dem… Naturligtvis var det bara killar, naturligtvis såg alla ut ungefär som Putte, naturligtvis var de jättesöta och naturligtvis köpte vi en! Den här gången gick vi in för att välja den som gick bäst att lyfta, eftersom vi hade haft en kanin som var alldeles hopplös, sprattlade och vred sig som en galning så fort man försökte lyfta upp den. Vi lyckades bra, för med Tim är det inga problem för tjejerna att lyfta och bära. De lyckas utan problem sätta på honom kopplet och går ut och går med honom på gårdarna i området. Tim har fått bo ute från början. Han är mer intresserad av att sitta på trädgårdsbordet och se söt ut än av att äta upp ogräset mellan plattorna. När vi sitter och äter inne i köket hoppar han upp på fönsterblecket på utsidan och sitter och kikar på oss. Han är väldigt social och kommer framskuttande så fort man kommer ut. Ja han är verkligen en gullig liten kanin!	Alida och Siri med Tim. Foto Malin Muffin
Muffin Vi är stolta över våra kaniners fina hus på landet och hemma. Och vi gillar våra kaniner jättemycket!	En kväll ringde våra kompisar som bor ett par kilometer bort och frågade om vi kunde ta hand om en kanin som de hade fångat. De hade sett den springa lös i området i ett par månader, och nu var det oktober och de tyckte synd om den för de började bli kallt ute. Men de kunde inte ta den själva, och kände ingen annan som ville ta sig an den, så om inte vi förbarmade oss skulle den avlivas. Och vi sa visst, men bara under förutsättning att den kom överens med Tim. Så de kom över med Muffin, som de kallade honom, som var lugn och snäll men mager och tovig i sin tjocka päls. Som tur var så kom han och Tim överens. Efter bara några dagar så blev de riktiga vänner, och nu sitter de alltid tillsammans, eller springer runt och leker med varandra. Vi ger dem en massa nyttig mat, borstar Muffins päls, och pysslar med dem, så jag tror nog att både Tim och Muffin är nöjda med tillvaron!